”Jag vill leva. Inte dö”

Namn: Ali Safdari
Ålder (egen uppgift): 20 år
Ålder (Migrationsverket): 29 år
Kom till Sverige: 21 augusti 2015
Plats: Migrationsverkets förvar, Märsta
Status: Ska utvisas

Några timmar innan utvisningen ska ske börjar  funktionshindrade Ali Safdari dunka huvudet mot väggen inne på Migrationsverkets förvar.

Han dunkar och dunkar tills blodet rinner – och utvisningen måste skjutas upp.

Text: Staffan Lindberg  Foto: Andreas Bardell

vå storväxta vakter eskorterar oss in på Migrationsverkets förvar i Märsta. Förbi de dubbla säkerhetsdörrarna med kortlås och kod. In på avdelning tre.
– Larmknappen sitter ute i korridoren, säger den ene.
Besöksrum åtta är fönsterlöst och kalt. Väggarna är vita utan något att fästa blicken vid.
Det är tyst, så när som på ventilationens sus och det svaga skriket från en bebis som besöker sin pappa ett par rum bort.

Ali Safdari – 20 år enligt egen uppgift och nästan 30 år enligt Migrationsverket – väntar redan. Armarna är täckta av skärsår som hunnit läka i olika grad. I dag är han samlad och lugn.
– På nätterna drömmer jag att jag sitter på flygplanet till Afghanistan, säger han.
Talet är långsamt, han söker efter orden.
– Sedan vaknar jag och förstår… att jag är kvar på förvaret… Då börjar jag skrika.

Varför sitter en tungt medicinerad funktionshindrad kille instängd i en tegelbunker i Märsta?

Ali Safdari berättar den historia som han också uppgett i sin asylansökan, hur allt började i Afghanistan år 2007.
Hans storebror och pappa klev in i en taxi för att resa de femton milen från hemstaden Ghazni till Kabul.
Enligt Ali stoppades de i en vägspärr, fördes bort och avrättades; talibanernas hämnd för att storebrodern varit tolk åt amerikansk militär.

Mamman fattade ett hastigt beslut: hon, Ali och hans lillasyster och lillebror behövde lämna landet. Efter en rad torftiga år i Iran växlade mamman sina sista guldhalsband mot kontanter, begav sig till människosmugglarna och betalade för familjens färd till Europa.

Vid gränsen till Turkiet pressade smugglarna in dem i överfulla bilar, åtta eller nio flyktingar i varje.
Ali uppger att han skiljdes från mamman och syskonen. Med rusande motorer och nedsläckta lyktor jagade bilarna genom natten. Så plötsligt – ett smattrande ljud. Gränspolisen öppnade eld.
Bilen stannade och Ali pressades ut. Han sprang och föll och kom upp igen. På något sätt lyckades han ta sig över bergen och in i Turkiet.

Men var fanns resten av familjen?
Han sökte efter dem i Izmirs människosmugglarkvarter. På flyktingkaosets Lesbos och i hamnen i Aten. Hela tiden förgäves.
Den 21 augusti 2015 registrerades han som ensamkommande minderårig i Sverige.

En boll studsar fram och tillbaka någonstans. Larmet tjuter, till synes utan att någon reagerar.
Förvaret är asylsystemets slutstation. En punkt utan återvändo till resten av Sverige, bara några kilometer från Arlanda där de specialchartrade flygplanen lyfter.
– Personalen säger hela tiden: du måste åka tillbaka. Jag blir jätteorolig, säger Ali Safdari.

Den vita gympaskon skrapar mot golvets textilmatta. Axlarna spänns åt.
– Ibland får jag gå ut på rastgården ett par timmar. Jag ser inga gator. Inga träd. Inga fåglar.

en första tiden i Sverige bor Ali Safdari på ett hvb-hem i samhället Österbymo i Östergötland. Som tusentals andra unga afghaner börjar han på svenskt gymnasium. Men ganska snart kommer de första tecknen på att något när fel. Ali har svårt att passa in och klarar sig inte själv.

I september 2016 skriver hans speciallärare på Holavedsgymnasiet i Tranås i en utredning:
”Hans mognad och förmåga korresponderar inte med att det är fråga om en vuxen och myndig man. (…) Jag uppfattar Ali som kognitivt på en ålder runt 11 år.”

Ett drygt halvår senare, i maj 2017, noterar Neuromottagningen på Universitetssjukhuset i Linköping:
”Beskriver stora besvär med återkommande huvudvärk och frånvaroepisoder.”

Bäst tycks han trivas när han får sitta i fred och pilla med motorer. En lantbrukare i Ydre, som under en tid har honom som inneboende, ska i en senare inlaga till Migrationsverket vittna om hur han kan ägna timmar åt någon rostig moped eller gräsklippare.
”Till vår förvåning lyckas han få gamla vrak att fungera.”

Ali konstateras lida av posttraumatisk stress. Vad själva funktionsnedsättningen beror på förblir däremot oklart.
Hans läkare och boendepersonal spekulerar i alltifrån gamla skallskador och epilepsi, till psykisk utvecklingsstörning och autism.
Den djupgående utredning som skulle kunna ge svaren slutförs aldrig.

Hösten 2016 kommer Ali Safdaris första avslag.
Migrationsverket anser inte att uppgifterna om att det finns en hotbild mot honom i Afghanistan är tillförlitliga.
”Du är en frisk man i arbetsför ålder”, slår verket fast. Han skrivs upp i ålder och placeras på ett vuxenboende i Ödeshög.

Följande år konstaterar Migrationsdomstolen att Ali visserligen har hälsoproblem men att de inte är tillräckligt allvarliga för att han ska få stanna i Sverige.
Han får nej också av Migrationsöverdomstolen och blir därmed skyldig att lämna Sverige.
Men Ali har inga planer på att återvända frivilligt eftersom han är övertygad om att han skulle dödas då.

ommaren 2019 bor han hemma hos en familj i Eksjö. En augustidag går han med barnen i familjen till en lekplats.
Ali ger sig hän i leken, nästan som om han själv vore ett barn. En förbipasserande kvinna stannar och tar ett fotografi som hon skickar till polisen. Patrullen kommer till platsen och frågar barnen: känner ni den här mannen?
De nickar, men Ali Safdari måste ändå följa med till stationen.

Utvisningsbeslutet uppdagas och han hålls kvar över natten.
Följande dag transporteras Ali Safdari till Migrationsverkets förvar i Kållered. Där förvärras hans psykiska hälsa snabbt.

Ur journalanteckningarna:
Skar sig i handleden med nyckel. Ambulans till sjukhus. (26 augusti 2019)

Ångestattack under femton minuter. Dunkar huvudet i sängen. Hyperventilerar. Gråter högt. (29 augusti 2019)

Dunkar huvudet i sovrumsväggen. Boxar mot väggen. (30 augusti 2019)

Ali flyttas till förvaret i Märsta där han tillbringar flera dygn i isolering. Självskadebeteendet fortsätter.

Den 12 november 2019 ska han utvisas. Samma morgon börjar han dunka bakhuvudet i väggen. Han dunkar och dunkar tills blodet rinner.
Personalen pressar ner honom på golvet med armarna bakom ryggen. En sjuksköterska kallas till platsen.
Bara minuter innan han ska ledas upp på bussen som ska ta honom till Arlanda kommer beskedet från en vakt:
– Du ska inte flyga i dag.

Några dagar senare får han ett nytt datum för utvisningen, den 26 november.
Men när den dagen är inne upprepas mönstret. Och än en gång lyfter planet utan Ali.

I ett försök att stoppa utvisningen ansöker han om verkställighetshinder. Men trots ytterligare bevisning om hans ohälsa och trots att Migrationsverket i sitt beslut nu medger att han lider av en funktionsnedsättning blir det avslag.
Fortfarande kan ingen svara på vad det är för fel på Ali Safdari.

Vi återvänder till förvaret för att träffa honom igen. På armarna syns spåren av nya skärsår.
Ett tredje utvisningsdatum har passerat utan att han har lämnat Sverige.
Ali Safdari säger att känner lättnad varje gång han får veta att han inte behöver kliva ombord på planet. Men redan till natten är mardrömmarna tillbaka. Och skräcken och ångesten börjar växa på nytt.
– Jag vill leva. Inte dö, säger han.

LÄS OCKSÅ:

Text

Foto