”Sverige har förändrats, som ett skenande tåg”

Namn: Charlotta
Ålder: 52 år
Plats: Södra Stockholm
Status: Hjälper och gömmer asylsökande

Charlotta gömmer fyra ensamkommande i sin lägenhet på 38 kvadratmeter.
Unga killar – som kallar henne ”mamma”.

– Socialtjänsten skulle aldrig godkänna det här, säger hon.

Text: Staffan Lindberg  Foto: Andreas Bardell

rdningen är total i den minimala tvårumslägenheten. Inte en onödig pryl ligger framme.
Charlotta fräser kyckling i kokvrån. Hennes fyra inneboende är upptagna med att skicka meddelanden och läsa artiklar i sina mobiler.
– När man bor så här trångt måste allt funka. Och mina killar är otroligt skötsamma, säger hon.

För tre år sedan fick Charlotta veta att Migrationsverket var på väg att skriva upp åldern på tusentals unga afghaner. Över en natt skulle de förvandlas till vuxna män i myndigheternas ögon. Och kastas ut från sina boenden, trots att de fortfarande gick i skolan.

Charlotta hade tidigare varit varit aktiv i Amnesty och bestämde sig för att hjälpa till. Även om hon bodde trångt hade hon ett rum över.

Hon flyttade ut sin egen säng ur sovrummet och ställde in två våningssängar där i stället. Det kunde ju bara handla om några veckor tills den svenska flyktingpolitiken skulle bli som vanligt igen, tänkte hon.

Men inget har blivit som vanligt, i Charlottas ögon.
– Sverige har förändrats, som ett skenande tåg. Nu är det vi som hjälper som betraktas med misstänksamhet.

Trettiofem ensamkommande har hunnit bo här under de tre åren. Vissa har bara varit bostadslösa. Andra har fått utvisningsbeslut och behövt hålla sig undan polis.

Charlotta säger att hon har räddat killarna från ett liv på gatan, utan att få en krona från myndigheterna.
– Socialtjänsten skulle aldrig godkänna min lägenhet. Den är alldeles för trång.

tt Eiffeltorn i miniatyr glittrar i ett hörn, ett minne från en av flera Parisresor det senaste året.

Många av Charlotta inneboende har flytt vidare till Frankrike, där chanserna för afghaner att få uppehållstillstånd är bättre. Hon fortsätter att hjälpa dem på plats med filtar och sovsäckar.

– Det är tufft och jag går på knäna ekonomiskt, säger hon. Men de här killarna behöver allt stöd de kan få.

Hon beskriver sig själv och sina inneboende som en stor familj.
– På sätt och vis är det som att ha ett gäng tonårsbarn hemma. Men de här killarna är väldigt omtänksamma och tar ett otroligt stort ansvar. De kämpar hela tiden och vill framåt. De har varit så oönskade i sina liv och jag tror att det föder något. En inre styrka.

Värmeljusen brinner och jullugnet tycks ha lagt sig. Hussein lyfter upp Charlottas pomeranian-hund i knät. Med drömmen om ett nytt liv sprängande i bröstet följde han strömmen västerut för fyra år sedan.
Kom till Sverige och trodde att han hade funnit paradiset.
Men hans ålder skrevs upp från 18 till 20 år och utvisningsbesluten kom slag i slag.

Nu är Charlottas hem hans fasta punkt.
Liksom de andra killarna här är det henne han kallar för mamma.

Charlotta beskriver ett allt mer polariserat samhälle. Man är för flyktingar – eller emot. Och okunskapen och rädslan breder ut sig. En utveckling hon skyller på politikerna.

– Om regeringen hade hållit de löften de gav 2015 hade det sett helt annorlunda ut. Då hade vi haft ungdomar som hade varit på väg ut i samhället nu. Som hade fyllt tomrummen i vården. Blivit bilmekaniker och plåtslagare. De här killarna vill inget annat än att ge tillbaka till samhället.

Du gömmer individer som inte har rätt att stanna i Sverige. Har du aldrig tvekat över om det verkligen är rätt?
– Nej. Man kan så klart välja bort att hjälpa, men då väljer man också bort en del av var det innebär att vara människa. För mig är det inte ett alternativ, säger Charlotta.

Text

Foto