”Jag gjorde allt som man skulle. Men Sverige sa nej”

”Jag gjorde allt som man skulle. Men Sverige sa nej”

Namn: Fazel
Ålder (egen uppgift): 21 år
Ålder (Migrationsverket): 22 år
Kom till Sverige: september 2015
Plats: Paris
Status: Avslag i Sverige. Har flytt vidare till Frankrike.

PARIS. 2 000 afghaner har flytt från Sverige till Frankrike på kort tid.

De hamnar i skräckläger – där råttorna pilar mellan tälten och heroin injiceras öppet.

– Sverige dödade mina drömmar. Det här är mitt sista hopp, säger Fazel från Mariestad.

Text: Staffan Lindberg  Foto: Andreas Bardell

 

M

iljontals människor reser varje år till Paris för att bländas av magnifika byggnadsverk och vykortsvackra kvarter.
Ytterst få hittar till flyktinglägret vid Porte d’Aubervilliers i stadens utkant.
Tälten breder ut sig längs den smala landremsan mellan stadsgatan och den nedsänkta motorvägen.
Trafiken dånar fram på bägge sidor.
Platsen är ett undantag. En icke anspråkstagen yta i världsmetropolen.
En sista tillflyktsort för den som saknar allt.

I tältlägret i Paris utkant bor hundratals migranter. Afghanerna utgör den största gruppen.

I tältlägret i Paris utkant bor hundratals migranter. Afghanerna utgör den största gruppen.

För en månad sedan lämnade Fazel sin svenska familj i Mariestad. Nu bor han i ett tält i Paris.

För en månad sedan lämnade Fazel sin svenska familj i Mariestad. Nu bor han i ett tält i Paris.

Marken i tältlägret täcks av sopor.

Marken i tältlägret täcks av sopor.

"Kylan går igenom allt”, säger Fazel som bor i ett av tälten.

"Kylan går igenom allt”, säger Fazel som bor i ett av tälten.

Ambulanssirenerna får tältduken att fladdra till. Fazel snörvlar, är förkyld för tredje gången på den månad som gått sedan han kom hit.
– Det spelar ingen roll att man har sovsäck och filtar, säger han. Kylan går igenom allt.

Han håller ut en hand genom tältöppningen.
– Nu har det börjat regna igen.

I natt vaknade han av att det var råttor inne i tältet. Han viftade och skrek och på en sekund var de ute igen.

Kort därefter bröt det ut ett bråk några tält bort. Fazel låg klarvaken med spända öron, livrädd för att någon skulle dra kniv.
Inte förrän framåt fyra, fem vågade han somna om.

V

i rör oss längs leriga stigar. Förbi omkullvällta kundvagnar, i ett hav av sopor och skräp. Fazel hostar avgasmättad luft.

Han förlorade båda sina föräldrar som liten, mamman dog i sjukdom och pappan mördades av talibanerna. På stationen i Mariestad hämtade en svensk familj upp honom. De gav honom ett rum i ett hus bakom en syrenhäck, den fasta punkt han aldrig tidigare haft.

I slutänden var det en ren slump som gjorde att han inte fick stanna: Fazels första avslag kom för snabbt, efter tretton månader i stället för de femton som gymnasielagen krävde. En princip som kritiserades av Lagrådet, utan att för den skull ändras.

– Det var en chock. Jag tänkte: det måste hända något. Komma en amnesti till, säger Fazel.

Ett år senare hade inget hänt. Och tillvaron i Sverige kändes allt farligare.

Fazel talar flytande svenska men ingen franska. Mötet med lägret blev en chock.
F

azels svenska familj utrustade honom med ett Ica-kort som de lovade att föra över pengar på. En oktoberdag 2019 fortsatte han sin flykt. Han följde svensk-afghanernas vanliga rutt: tåg till Köpenhamn och sedan ett annat tåg till Köln. Löste biljetter och höll låg profil. Slutligen tog han en delad svarttaxi över gränsen till Frankrike och hela vägen fram till lägret.

Myllret av flyktingar från hela världen slog emot honom. Knarket. Smutsen.

Fazel talar flytande svenska men inte ett ord franska. Först efter tre veckor lyckades han komma i kontakt med franska Migrationsverket och kunde lämna sitt fingeravtryck.

Någon säker siffra på hur många afghaner som kommit hit från Sverige finns inte. Men Sara Brachet, som tidigare arbetade för Svenska kyrkan i Paris, uppskattar att det handlar om tvåtusen.
Det viktigaste skälet är en svårbegriplig teknisk bugg: av någon anledning fungerar EU:s gemensamma databas Eurodac uselt just här.

Vissa migranter som redan lämnat fingeravtryck i andra EU-länder dyker aldrig upp i systemet och kan söka asyl på nytt i Frankrike, ett land som till skillnad från Sverige inte genomför massutvisningar till Afghanistan. De kan då också få bidrag.

Andra blir så kallade Dublin-fall som ska skickas tillbaka till sina första EU-länder – och i värsta fall hamna i förvar och riskera deportation.
Någon logik finns inte. Allt är slump och lotteri.
Sedan en vecka väntar Fazel ängsligt på svar.

Därför talar flyktingar om ”Dublin”
• Dublinförordningen bestämmer i vilket europeiskt land som en asylansökan ska prövas.
• Detta innebär att en person som redan sökt asyl i ett annat EU-land kan skickas tillbaka dit.
• Den asylsökandes egna id-uppgifter kontrolleras mot Eurodac, en gemensam europeisk databas för fingeravtryck.

Källa: Migrationsverket, Asylrättscentrum

D

uggregnet fortsätter. Temperaturen kryper ner. Franska missbrukare halkar fram i den allt kladdigare leran. Knark köps och säljs öppet. Injiceras öppet.

En tysk-afghan med stirrig blick bryter upp en lastpall till brasan i kväll.
– Frankreich… Scheisse land, säger han.

Hundratals migranter bor i lägret, i stort sett uteslutande unga män. Afghanerna är den största gruppen.

Ett närliggande tältläger revs i höstas och de asylsökande slussades till boenden över hela Frankrike. Dublin-fallen gick under jorden. I flera veckor har det talats om att också det här lägret ska rivas, men av någon anledning har verkställandet dröjt. Kanske handlar det om bristen på boendeplatser. Kanske vetskapen om att ett nytt läger alltid uppstår någon annanstans, så länge flyktingströmmen består.

På kvällarna tänds eldar mot kylan. En uppbruten lastpall blir ved.

Folk kommer fram, vill berätta sina asylhistorier.

– Kiruna–Haparanda–Boden, säger en kille med uppjagad blick.
Han håller upp ena handens fingrar.
– Fem år.
Killen går över till engelska. Påstår att det svenska språket får honom att vilja kräkas. Rösten blir hotfull.
– Five years. I hate fucking Sweden. Hate Sweden!

Fazel lägger försynt en arm på hans axel. Alla har inte haft hans lycka: en svensk familj som in i det sista gjorde allt för att han skulle få stanna och som fortsatt att hjälpa.
Killen tystnar och tänder en cigg.

Muhammed och Fazel träffades på en demonstration mot utvisningarna i Stockholm. Nu är de bästa vänner.

För ett par veckor sedan kom Fazels kompis Muhammed hit. En jämnårig afghan som bott fyra år i Jönköping och missade gymnasielagen med ännu mindre marginal: han anlände till Sverige fem dagar för sent 2015.
De träffades på en sittstrejk mot utvisningarna i Stockholm och insåg att de båda kom från Ghor-provinsen i Afghanistan och gillade fotboll.
Sedan dess har de varit oskiljaktiga vänner.

Ingen av dem har vågat se sig om i Paris. Eiffeltornet har de inte ens skymtat. Gatorna myllrar av folk och de är rädda för att gå vilse.
– I Sverige fanns det snälla människor, säger Muhammed. Här känner vi ingen utanför lägret.

Till jul kommer Muhammeds kompisar från Jönköping på besök. Han undrar hur det ska bli.

Muhamed tog inte avsked av någon när han stack. Nu messar Jönköpingskompisarna konstant.

– Jag skickar bilder på Messenger, men det är så mycket de inte förstår. Alla småsaker. Hur man måste köa för precis allt. Till toaletten och till duscharna. Och hur man inte bara kan sticka in sladden och ladda mobilen.

Till jul kommer ett par av kompisarna ner på besök, som turister. Muhammed undrar hur det ska bli.

K

vällen faller, med ljudet av lås som går igen. En privatperson kastar in tandborstar, tandkräm och våtservetter genom staketet. Borta vid ingången delar en hjälporganisation ut matlådor: hamburgare och pommes frites.

Råttorna är överallt i lägret. I natt vaknade Fazel av att de var inne i hans tält.

Råttorna pilar allt oblygare runt våra fötter och varken Fazel eller Muhammed är hungrig. De slår sig ner framför en eld, som gjorts upp i ett oljefat.

Alla runt brasan är svensk-afghaner. Och Sverige lever vidare i dem. I sättet de hela tiden spränger in ord som ”uppehållstillstånd”, ”asyl” och ”chilla”  även när de talar dari. I hoppet de känt och drömmarna som dött.

– Jag kämpade så hårt i Sverige, säger Fazel. Lärde mig att läsa och skriva fast jag aldrig tidigare hade gått i skolan. Gick ut nian med betyg i alla ämnen.
Han stirrar in i elden.

Alla runt elden har bott i Sverige. De är besvikna över att inte ha fått uppehållstillstånd.

– Jag fick vänner och lärde mig hur samhället fungerade. Vilka partier som var på flyktingarnas sida och vilka som inte var det. Jag läste vård och omsorg på gymnasiet och hoppades att en dag få jobb på ett äldreboende. Jag gjorde allt som man skulle. Men Sverige sa nej.

Därför utvisas de – trots gymnasielagen
• År 2015 kom 41 000 asylsökande från Afghanistan till Sverige. Mer än hälften registererades som barn. Många av dem fick vänta länge på sina avslag.
• Gymnasielagen klubbades igenom 2018 och gav personer som fått avslag en ny chans att få stanna för att bedriva studier.
• Lagen fick hård kritik från flera håll, bland annat för att vara rättsosäker och otydlig. ”Gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”, skrev Lagrådet.
• Många omfattades inte av lagen: till exempel personer som sökt asyl i Sverige efter den 24 november 2015 eller som väntat mindre än 15 månader på sitt första avslag.

Brasan sprätter till. Fazel blinkar.
– Kan du förstå hur det känns att börja om?

Polissirenerna skär genom luften. Uttryckning igen.
– Jag är fortfarande ovan, säger Muhammed. Det var så tyst i Sverige.
De andra nickar och skrattar.

Jag reser mig och tar några steg bort. Anar ljusen från den omgivande staden genom regnet.

Den upplysta kullen som är Montmartre. Den vitskimrande kyrkan som är Sacré Coeur. Fransmännens Paris. Turisternas Paris.
Fazel och Muhammed gav Sverige fyra år av sina liv.
Nu klamrar de sig fast vid tältlägret i stadens utkant. Den smala remsan mellan stadsgatan och motorvägen utgör deras sista strimma av hopp.