”Sverige stal fyra år av mitt liv, men gav mig inget tillbaka”

Namn: Najaf
Ålder (egen uppgift): 17 år
Ålder (Migrationsverket): 19 år
Kom till Sverige: december 2015
Plats: Norra Stockholm
Status: Ska utvisas

Najaf lever som papperslös mitt i Stockholm.
I natt har han sovit på en parkbänk.

– Jag är frusen, hungrig och jätterädd, säger han.

Text: Staffan Lindberg  Foto: Andreas Bardell

dventsljusstakarna glimmar från varje fönster. Mellan husen breder skuggorna ut sig.
Najaf gnider händerna mot varandra och blickar till vänster och till höger.
Gångvägen ligger öde. Varken väktare eller polis syns till. Knappt en själ.

Fram till för två dagar sedan hade han plats inne i värmen: en säng att sova i ett höghus inte långt härifrån. Ingen visste att han bodde där. Mannen som hade lägenheten sa att Najaf fick stanna så länge han behövde. Men varje dag undrade Najaf: vad händer om han ändrar sig?

För två dagar sedan rök de ihop över en småsak. Najaf rafsade ihop sina tillhörigheter i ryggsäcken, en mobilladdare och några ombyten, och drog igen dörren med en smäll.
Hjärtat bultade. Vad skulle han göra nu?

Han tog sig till ett jättelikt köpcentrum och irrade runt i gångarna i timmar, tills det stängde. Då begav han sig till tågstationen. När också den bommade igen återstod bara gatan.

Najaf hade sovit ute förr, under perioder. Men han hade inte haft ett utvisningsbeslut hängande över sig då.
Och det hade inte varit sex grader kallt.

Den första timmen tillbringade han på en parkbänk. Den andra vid en busshållplats. Den tredje vid en annan parkbänk en liten bit bort. Så fortsatte han.

Utan filt eller sovsäck var kylan bedövande.
Han höll ögonen öppna för att undgå väktare och polis.
Och för att inte somna in och frysa ihjäl.

Den följande dagen dåsade han på pendeltåget mellan Stockholm och Bålsta. Hela sätet var ledigt, men han förblev sittande för att inte väcka uppmärksamhet.
Till natten väntade gatan igen.

Ett gäng skrattande ungdomar i tomteluvor passerar. Najaf skakar av köld och hunger. Tankarna snurrar.
– Var jag ska jag vara om en timme? Vad händer om polisen kommer?
Han tänder en cigarett.
–  Jag är livrädd.

yra år senare känns det som nattsvart ironi: att det var drömmen om ett bättre liv som lockade honom till Sverige.
Men Najaf tvivlade aldrig på människosmugglarnas löften: att han skulle få en fristad här. Utbildning och jobb. Ett värdigt liv, helt olikt tillvaron i Iran.
Och om han bara skötte sig skulle resten av familjen snart kunna komma efter.

I sin ansökan om uppehållstillstånd skrev han: jag är född i en papperslös familj i Iran och har aldrig satt min fot i Afghanistan. Jag känner ingen och har inget att återvända till.
Migrationsverket svarade: det räcker inte som asylskäl. Någon måste hota dig.

Myndigheten röntgade hans käke och tänder. Därefter skrev de upp hans ålder med två år och gjorde honom myndig i ett slag.

Han har fått sina tre avslag. Men Najaf tänker inte återvända frivilligt. Att vara uteliggare i ett råkallt Sverige förblir bättre än gatorna i Kabul.
Han tänker att han har haft omständigheterna emot sig. Att han drabbats av obegriplig otur.

Kompisarna från Afghanistan har fått stanna, men inte han. Skälet: att han anlände två veckor för sent till Sverige år 2015 för att omfattas av gymnasielagen.
– Sverige har lekt med mig i fyra år. Låtit mig fara runt som en boll, säger han.

våras satt Najaf inlåst på förvaret i Märsta i två månader. På en avdelning med trettio andra män. Najaf hade ständig magknip, som gick över i illamående när utvisningsdagen kröp närmre. Räddningen kom från oväntat håll: den afghanska ambassaden vägrade att skriva på hans resehandling.
– Vi anser att du är minderårig, sa de.

Utan pappret slungades han tillbaka ut i det svenska samhället.
Najaf är övertygad om att de snart kommer att försöka på nytt.
Så fort han ser en polis byter han sida. Eller, om det redan är för sent, fortsätter rakt fram med blicken fastnaglad i marken.

Det finns människor som hjälper sådana som Najaf. Nätverk, lika osynliga som han själv. De ger honom busskort och ibland lite fickpengar.
Inne i stan finns en hemlig fritidsgård, men Najaf går inte dit.

För bara ett par år sedan var han en annan människa: en gladlynt back i fotbollslaget i Örebro. I dag blir han stressad av att ha folk omkring sig.

fter sommaren försökte han bryta passiviteten. Han kopierade upp 500 lappar och delade ut dem utanför en stor galleria. Det stod att han var sjutton år och gick i skolan och var beredd att ta vilket extrajobb som helst. Det där med skolan var en lögn, för att ingen skulle gå till polisen.
I tre dagar fick han städa och gräva i en trädgård för femtio kronor i timmen.
Sedan dess inget. Bara väntan.

Det plingar till i mobilen. Han får adressen till en lägenhet. Han kan sova där i kväll, men måste ut redan i morgon.
Vart ska han ta vägen då?
Najaf för händerna över armarna och skakar på huvudet. Han har ingen aning.
Rösten är svag som en viskning, men kan inte dölja ilskan han känner.
– Sverige har svikit mig. Man stal fyra år av mitt liv, men gav mig inget tillbaka. Absolut ingenting.

Fotnot: Några dagar senare är Najaf tillbaka hos mannen. Han vet inte hur länge han kan stanna. Najaf heter egentligen något annat.

Text

Foto